F
Vi har inte funnits i varandras liv på cirka 5 år. Återkommande tankar jag har just nu. Har jag ens rätt att sörja? Hur mycket är det lämpligt för mig att sörja? Hittade den här artikeln som beskriver allt ganska spot on.
Det är en chock. Kan inte förstå att det är på riktigt. Och om jag för en stund glömmer bort att det har hänt, blir jag lika chockad igen när jag kommer på det igen. Det är för overkligt. Du var verklig.
Ser på gamla bilder av dig, du ser glad ut på varenda en. Du var ofta glad.
Tänker på alla saker jag ångrar att jag aldrig sa. Om jag hade svarat på det du skrev senast hade jag kanske fått veta att du var sjuk. Då hade jag betett mig annorlunda. Vi hade kanske kunnat ha kontakt i alla fall. Jag hade velat höra hur du hade det. Visa att jag brydde mig. Det känns dumt att ångra saker nu när allt ändå är försent. Meningslöst. Ändå gör jag det. Hade det gjort någon skillnad? Nej, kanske inte. Men nu kommer du aldrig få veta hur jag kände.
Det vi hade var speciellt. Det kommer alltid att vara en viktig del av mig. Du var viktig för mig. Tror inte att jag någonsin uttryckte det mer ord. Jag vet inte om du någonsin förstod det.
Alla minnen jag har med dig. Nu är det bara jag som håller i dem. Från hösten 2011 till hösten 2015 fanns vi i varandras liv. Mina år från 19 till 23 definieras delvis av dig. Även om vi inte alltid var så nära hittade vi alltid tillbaka till varandra. Jag gör mitt bästa för att hålla minnena vid liv. Skriver vår tidslinje i dagboken. Letar efter en text jag skrev 2011 när vi lärde känna varandra. Ser på bilder. Lyssnar på musik som påminner om dig. Tänker tillbaka på tider då du fortfarande fanns. Förra veckans lördag, när jag sprang runt på stan och handlade saker till mina föräldrar. Då fanns du. I julas fanns du. I höstas, i somras. Ett år sen när jag var på Teneriffa. Tänk om jag bara hade svarat. Jag hade kunnat skriva till dig. Nu går det inte längre. Läser våra gamla messenger-konversationer. Försöker minnas hela vår tid från början till slut. Det måste få finnas kvar.
Tänker på alla saker jag ångrar att jag aldrig sa. Om jag hade svarat på det du skrev senast hade jag kanske fått veta att du var sjuk. Då hade jag betett mig annorlunda. Vi hade kanske kunnat ha kontakt i alla fall. Jag hade velat höra hur du hade det. Visa att jag brydde mig. Det känns dumt att ångra saker nu när allt ändå är försent. Meningslöst. Ändå gör jag det. Hade det gjort någon skillnad? Nej, kanske inte. Men nu kommer du aldrig få veta hur jag kände.
Det vi hade var speciellt. Det kommer alltid att vara en viktig del av mig. Du var viktig för mig. Tror inte att jag någonsin uttryckte det mer ord. Jag vet inte om du någonsin förstod det.
Alla minnen jag har med dig. Nu är det bara jag som håller i dem. Från hösten 2011 till hösten 2015 fanns vi i varandras liv. Mina år från 19 till 23 definieras delvis av dig. Även om vi inte alltid var så nära hittade vi alltid tillbaka till varandra. Jag gör mitt bästa för att hålla minnena vid liv. Skriver vår tidslinje i dagboken. Letar efter en text jag skrev 2011 när vi lärde känna varandra. Ser på bilder. Lyssnar på musik som påminner om dig. Tänker tillbaka på tider då du fortfarande fanns. Förra veckans lördag, när jag sprang runt på stan och handlade saker till mina föräldrar. Då fanns du. I julas fanns du. I höstas, i somras. Ett år sen när jag var på Teneriffa. Tänk om jag bara hade svarat. Jag hade kunnat skriva till dig. Nu går det inte längre. Läser våra gamla messenger-konversationer. Försöker minnas hela vår tid från början till slut. Det måste få finnas kvar.
Ingenting i mitt liv har förändrats egentligen. Ändå känns det annorlunda.